Usch, det känns som att det hänt så mycket hemska saker på Lidingö på sista tiden... Särskilt bland skolelever. Som danslärare har man ju fortfarande kvar en lilltå i vad som händer i skolorna och det är aldrig lätt när en person helt plötsligt inte finns mer. Det är en väldigt speciell värld, skolan. Alla känner alla, fast ändå inte. Det är så många människor som man vet existerar och man känner till, men ändå aldrig riktigt träffat. Därför är det också så stor chans att någon i den här stora kretsen människor, råkar ut för något - olycka, sjukdom, brott... Man är väldigt utsatt som elev att hamna mitt i en tragisk händelse.

Jag misstänker att det är många av mina danselever som läser här så det här inlägget är lite dedikerat till er. =)

Man kan aldrig veta hur man kommer reagera i olika situationer. Olika personer reagerar på olika sätt. Vissa vill bara stänga in sig och gråta ut allt på en gång, andra märks det inte på alls men som en vecka/en månad/ett halvår senare bryter ihop. Vissa vill vara själva, andra behöver människor runt sig. Hur man reagerar är helt upp till en själv och det är viktigt att tillåta sig själv att reagera.

Ofta har man också en massa frågor som dyker upp eftersom och då är det viktigt att man frågar. Att inte veta och sen gå och grubbla mår man inte bättre av. I fall där det gäller skolelever så är skolkuratorn/sjuksystern/rektorn ofta rätt så insatta i vad som hänt just för att kunna svara på frågor.

På nåt sätt känns det som att alla någon gång under skolgången måste uppleva att en person försvinner från gruppen. Ett person som kanske inte gjort så mycket väsen av sig kan helt plötsligt bli ett stort svart tomt hål på skolan. När jag var fjorton var det en tjej i min skola som dog i en otroligt hemsk bilolycka. Alla i min ålder vet säkert vad jag pratar om för det var flera andra elever inblandade som blev fruktansvärt svårt skadade. Jag kände inte den här tjejen alls. Hon var till och med ett år yngre än jag. Jag visste var hon hade sitt skåp för det var ungefär där jag hade mitt. Ni vet, man känner en massa personer fast ändå inte alls. Man vet att dom finns. Dom går runt i skolan och är runt en varje dag. Och helt plötsligt blev just det där skåpet ett stort svart hål som borrade sig in i magen. Det utskiljer sig från allt annat i korridoren. Utåt sett helt oförändrat, men ändå allt annat än just det.

Jag var förkrossad. Jag grät med alla andra och mådde skit och ändå hade jag aldrig pratat med henne. Men hon var en person som bara skulle finnas där. Jag fattade nog inte själv varför jag blev så pass ledsen som jag blev. Jag tänkte på henne, hennes familj, hennes vänner. Jag kan tänka på henne än idag. Hur gammal skulle hon vara nu? Vad skulle hon gjort? Hur har hennes familj det?

Ens första bortgång i ens närhet tror jag fastnar lite extra. Som ens första undomskärlek. Man minns den lite extra för att det är helt nya känslor. Till er som är i den situationen nu kan jag mest bara råda att låta er själva vara ledsna och låta det ta den tid det tar. Hitta tröst hos varandra och prata mycket. Jag kanske inte alltid har dom rätta svaren, men jag lyssnar gärna om ni behöver. Och det gäller självklart inte bara den här händelsen. Mår ni dåligt, då är det bättre att ni berättar istället för att stänga inne det.

Själv har jag alltid haft gymnastiken och dansen som min tillflykt när saker varit jobbiga. Det tvingar mig att tänka på annat i några timmar och ibland behöver hjärnan få pausa lite från allt det dåliga. Och apropå det, man får absolut inte känna skuldkänslor för att man skrattar eller mår bra även om man sörjer personen som gått bort. Man är inte en sämre människa och ni sviker inte personen.

Stor kram till alla er som behöver! =)

 

Jag hade precis köpt soundtracket till Disney's Tarzan och den här låten lyssnade jag mycket på när jag sörjde hon som dog i bilolyckan.

Var du än är nu, den här låten är dedikerad till dig Emma, tio år senare.