Vet inte hur pass bra det är att ha blogg när man inte mår helt hundra.. känns som att det är väldigt lätt att slänga ur sig saker som man kanske ångrar sen. Tur att det går att radera inlägg i alla fall.. ;) Får se hur länge det här ligger kvar...

Well, för att komma till sak. Jag vet inte riktigt vem det är jag ber om förlåtelse till, men ni som känner er träffade på nåt sätt kan passa på att ta åt er. Here we go...

Jag är verkligen ingen egotrippad person på nåt sätt och det kan dom som känner mig väl nog intyga. Den största delen på dagen för mig går oftast ut på att tänka på andra, hjälpa andra, förgylla folks vardag på ett eller annat sätt i skolan, på mina klasser, när jag gör naglar, koreograferar o.s.v. Jag går verkligen inte omkring och tror på nåt sätt att jag är bättre än någon annan. Där kan de igen som känner mig intyga väldigt väl att jag typ har världens sämsta självkänsla och jag tycker alltid att jag är sämst på allt, inga undantag. Jag känner mig väldigt ödmjuk inför andra och undviker in i det sista att ryka ihop med andra, kanske till stor del av att jag inte haft några syskon att bråka med.

Detta är vad jag känner. Är det så att någon uppfattat mig som annat, dvs dryg, uppblåst, "know-it-all", bitchig, eller nåt annat så ber jag verkligen otroligt mycket om ursäkt! Och nej, jag är inte sarkastisk. Om det är något jag strävar efter i livet så är det att behandla andra människor som jag själv skulle vilja bli behandlad, och jag mår sjukt dåligt över om det skulle vara så att någon känns något annorlunda. Så Förlåt, verkligen!